Jag var mycket besviken, uppgiven och ledsen efter
resultatet av flyktinguppgörelsen. Vi har haft tuffa förhandlingar i en viktig
fråga utan någon egentlig vinnare – på grund av den parlamentariska
situationen.
Blev sedan än mer uppgiven när jag upptäckte att ett par av
mina partikamrater valt att lämna partiet på grund av uppgörelsen.
Tidigare har jag tillhört dem som hejat på och inte
ifrågasatt när medlemmar lämnat andra partier, som när KD tappade medlemmar
efter de lämnat decemberöverenskommelsen. Men nu hände det i mitt parti, då fick jag rannsaka mig
själv om varför det nu känns annorlunda, varför jag inte bara kan acceptera
detta.
För mig är ett medlemsstyrt parti en fråga om demokrati. Det
finns inte olika grader av medlemskap, alla har en röst. Vi väljer tillsammans
de som ska företräda oss och litar på att de gör sitt allra bästa tills
motsatsen är bevisad.
Det är därför jag förundras över hur man kan sätta en gräns
för sitt medlemskap på grund av uppgörelsen. Vi är ju fortfarande en
medlemsstyrd organisation och varken ideologi eller stadgar har ändrats.
Organisationen är aldrig bättre än dess medlemmar. Och om de
kritiska medlemmarna lämnar - hur ska vi då kunna förändra något? Vad skapar ett
avhopp för signaler och varför skulle just jag vara viktigare än
organisationen? Rör det sig om idealister som låter jaget gå före laget? Har de
handlat i affekt utan att sätta sig in i detaljerna? Hos oss ska dörren alltid
stå öppen för de som delar våra värderingar.
Som jag ser det måste vi kämpa hårdare för att få ett
parlamentariskt läge där vi får bättre förutsättningar. En kamp där alla
medlemmar behövs och kan göra skillnad. Jag tror på den demokratiska
socialismen nu och i framtiden. Tillsammans är vi starka!
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar